CAI NILSSON

En liten obetydlig historia, min, väg till Vinberg.

En solig dag 1966, samma gyllene år som England vann fotbolls VM, kom min pappa hem med peggar,
boll och några klubbor.
Kommer ihåg det som om det vore igår, att se honom slå sina första slag var min dittills häftigaste upplevelse!
Fem år gammal tar så en liten ljus pojke i rutig skjorta, slitna shorts o bruna tofflor sina första svingar.
Wow, vilken känsla, bollen for iväg flera meter..
Klubborna jag använde, eller ska jag säga klubban, var “något” lång,  så enda chansen till en sving blev att stoppa upp skaftändan i vänster armhåla.
Detta blev starten till ett livslångt förhållande mellan mig och Golfen.


Från den dagen använde jag trädgården som golfbana, utan att överdriva kan jag säga att det gick inte en dag utan att jag gick en runda på “min” bana. Otaliga är de hål jag grävt för att få till bästa möjliga hålkopp.

På den här tiden (1966) var det inte att tänka på att få bli medlem utan man fick snällt vänta tills man 
fyllde 12 år, dessa år kändes som en hel evighet för en grabb i min ålder.
Under tiden fick man träna på puttinggreenen (om man bad snällt) och spela med förälder i mån av plats på banan. Det tog således 7 år av spel och träning innan jag fick bli medlem och innan året var över hade jag 12 i hcp.
Här följde sedan ett intensivt tränande och tävlande och vid 18 års ålder hade jag sänkt mig till 0.

Under den här tiden var jag “känd “som den som tränade mest och jag är ganska säker på att det stämde, jag tränade nämligen alltid! Det fanns en artikel om mig i en lokal tidning som handlade om min vinterträning. Bifogad var en bild där jag tränade på isen med som det stod “isbrytaren som enda träningssällskap“. Vart jag än kom och tävlade efter detta, så blev jag påmind om den artikeln.

En annan för mig lite mindre lustig historia var när några av de äldre medlemmarna “anmälde” mig till styrelsen, för att slita för mycket på området på och kring puttinggreenen när jag tränade!
Visst är det underbart med uppmuntran!

Dessa år tävlade jag så mycket jag kunde och då det inte fanns några juniortourer som idag, var det stora nationella juniortävlingar som lockade, även DM var något man satsade stort på och bara måste vinna.
I dag för ju Distriktsmästerskapen en tynande tillvaro bland alla tourer, men då var det något man bara skulle vinna vilket också skedde vid ett antal tillfällen.

1980 blev ett år att minnas, 18 år gammal spelade jag en stor juniortävling på Halmstad GK.
Halmstad var allmänt känd som landets bästa och svåraste golfbana och hade därför ett banrekord på “höga” 71 slag, en anledning till att banan var så svår var att vegetationen runt banan var så tät.
Om man nu hittade bollen fanns det bara en väg ut och den ledde aldrig mot hål!
Idag har man rensat upp kringområdena så att idag är det en annan bana.

Resultatet på 71 delades av Björn Svedin och Dag Aurell, två för tiden kända landslagsspelare. När tävlingen var över hade jag vunnit 72 hålstävlingen med tio slag och satt ett nytt banrekord på 66 slag, ett resultat som min dåvarande tränare (Bruce Grafton) sa skulle stå sig i minst 20 år. Nu har det gått 30 år och resultatet har tangerats, men är faktiskt fortfarande det gällande banrekordet.

Samma höst, kanske delvis beroende på den bedriften, fick jag ett telefonsamtal från juniorlandslagets ledare Jan Blomqvist, glömmer det aldrig, kändes som en skön bekräftelse på att nu var jag på rätt väg. Här följde ett flertal år i junior- och seniorlandslagstrupper med några topp fem platser på SM som bästa resultat, 1984 bestämde jag mig så för att bli professionell golfspelare. 

Så här efteråt känns det som om jag spelade på tok för få år som proffs, jag slutade ju tävla 1990, men så kändes det inte då. Under de här åren hann jag trots allt med att spela på
Svenska Touren, Challenge Touren, Afrikanska Touren samt några tävlingar på Europa Touren.
Bästa resultat från de här tävlingarna blev ett antal placeringar bland de fem första med ett förlorat särspel som bäst. (Svenska Touren)
En av anledningarna till att jag känner att jag kanske slutade för tidigt är att många av de jag då spelade och umgicks med fortfarande 20 år senare spelar och gör det bättre än någonsin.

Mest noterbara spelarkompisar från den tiden ( är mest kända) måste vara Vijay Singh,
Per Ulrik Johansson, Jesper Parnevik, Joakim Häggman, Peter Hedblom och Robert Karlsson dessa var bra då, och är ju alla fortfarande aktiva på allra högsta nivå.

Den häftigaste spelare jag spelat med måste vara Vijay Singh, han fick sitt internationella genombrott när vi spelade Afrika touren 1988.
Redan då stod det klart att han skulle bli något alldeles extra, kommer ihåg en fika i Halmstad med Mikael Ericsson där jag sa att Vijay Singh kommer att vinna en av de stora tävlingarna, det tog några år,  men han nöjde sig inte med bara det utan blev sedermera världsetta.
Noterbart från det året är annars att Colin Montgomery spelade Afrika touren, han hade det året kvalat 
in till Europa touren. Han skulle sedan till att vinna 8 totalsegrar på Europa Touren. Det är bra!

Under de här åren var jag uttagen i svenska proffslandslaget, en grupp unga ”heta“ pron som man från förbundshåll trodde starkt på. Här har jag ett speciellt minne från ett träningsläger vi hade på Valderama i Spanien. Det hör till saken att Valderama var och är en av Europas “finaste” golfbanor och när hela truppen stod på övningsgreenen blev jag inkallad till kontoret, där dom fast meddelade att om jag ville spela deras bana skulle jag se till att byta ut de opassande korta shorts jag hade på mig.
Eftersom att jag inte hade några andra byxor med mig, blev jag tvungen att besöka shopen där de enda byxor som fanns till salu var ett par ILLGRÖNA långbyxor i något slags stretchmaterial!
Idag skulle man åka fast för förargelseväckande beteende om man bar dessa, jag använde byxorna en gång, vek sedan ner dom och så ligger dom än idag..

Här har vi kanske anledningen till att jag idag trots stora påtryckningar från Bittan sällan ses i shorts!

När det gäller Europa touren, så blev det ett kapitel i sig .
Fem gånger var jag och försökte skaffa mig ett bra kort, för att kunna välja de tävlingar jag ville spela, men fick aldrig till det. För den som tycker att fem gånger låter mycket kan tilläggas att vår senaste vinnare på ET touren Fredrik Andersson Hed kvalat 13 gånger vilket skall vara rekord för Europa touren. Nu är han en vinnare på Europa touren, grymt! Dessa erfarenheter från dessa “helvetes kval” är trots allt några av de minnen jag minns med gladast min, under den här tiden gick själva final kvalet med sina sex finalrundor på La Manga i Spanien. Jag kom att lära mig älska det stället!

1990 träffade jag mitt ex och det som skulle bli ett kort uppehåll i tävlandet, blev till ett permanent slut på den karriären.
Så här efteråt känns det som om jag slutade alldeles för tidigt, men så blev det. Min sista tävling kommer jag ihåg inte för att det blev den sista och inte heller för att jag spelade speciellt bra i den, utan för hur jag spelade dagen innan.
Tävlingen var PGA Mästerskapet och spelades detta året på Halmstads GK.
Dagen innan tävlingen spelade jag med tre andra proffs och vi valde att spela banan så långt bak det nu bara gick . Pro tävlingar spelas ju från vit/svart tee och dagen innan vet man inte hur långt bak de kommer att placera kulorna.
Alltså lika bra att spela längst bak, slutade dagen på 65 slag vann vår egna interna tävling så att det stänkte om det, ett slag bättre än mitt gällande banrekord, snacka om att vara bäst när det gäller !? J (banrekord måste sättas under tävling)

Efter ett par år helt utanför golfen, två år utan ett enda golfslag, startade jag den bana som jag än idag håller fast vid, den som golftränare. Egentligen startade jag mycket tidigare, våren 1985, alltså redan under min tid som spelare utbildade jag mig som instruktör. Under de tidiga åren var jag anlitad av andra pro spelare för att hjälpa dessa med deras spel, en liten annorlunda start på en tränarkarriär kan tyckas, men visar vilken panik även bättre spelare kan råka ut för!
Jag har under hela mitt liv studerat svingen och än idag utbildar jag mig varje år och ser till att det inte blir några hål i min kunskapsbank. För mig är det lika intressant vare sig det gäller kost, mental träning, pedagogik eller sving teknik. Golf är en synnerligen komplex idrott och saknar man en bit kan du aldrig nå sitt maximum vare sig du är spelare eller tränare.

Mitt första fasta engagemang som tränare var på Bäckavattnet GK, här blev jag genom Peter Olsson, som då var tränare på Bäckavattnet, anlitad för att i första hand ta hand om deras elittrupp, detta utökades senare till allt från klubbreparationer till att stå i shopen.
På Bäckavattnet fick jag mina första rysningar som instruktör , detta när jag hade hand om alldeles vanliga golfare. Många tror att det måste vara fantastiskt att ha hand om duktiga spelare och visst är det roligt, men den riktiga utmaningen är den vanliga golfaren.
Duktiga spelare är beredda på att lägga ned hur mycket tid som helst för att bli bättre, den vanlige golfaren vill bli bättre utan att träna alls! Det kallar jag en riktig utmaning! J

När Mikael Ericsson som varit tränare på Vinberg under ett antal år meddelade att han tänkte sluta, var han vänlig nog att rekommendera mig som efterträdare. Efter ett möte med Rolf Ivarsson (dåvarande ordförande i klubben) samt ytterligare representanter från klubb och anläggning blev det så klart med min anställning hösten 1996. Min anställning var från början säsongsbetonad och sträckte sig från mars månad till september månad ut. I detta läge var det klubben som stod för min lön. 

Efter några år övergick denna till att gälla hela året och nu var det Anläggningen som stod för min anställning. 2009 togs det ett beslut i styrelsen att om vi skulle matcha dagens krav från en allt hårdare verklighet, så skulle varje del göra det den gjorde bäst .Detta ledde till att föreningen Vinbergs Golfklubb tog hand om det idrottsliga.
Anläggningen skötseln av banan samt ekonomin kring denna och jag skulle ta hand om all utbildning.

Detta innebär att jag sedan starten av 2009 sköter all utbildning i egen regi, Tufft läge att bli egen i,
det är ju hårda tider, men sannerligen utmanande och stimulerande! Det som gör det extra stimulerande är det stöd jag känner från klubb, anläggning och alla ni elever som väljer att komma och ta era lektioner hos mig.

Detta var “lite” versionen av min tid som golfare och vägen till underbara lilla Vinberg.
Historien om pojken i tofflorna sträcker sig så här långt till 2022, det är nu 25 år sedan jag startade på Vinberg och f
ortsättning lär följa.